Del 7 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

Efter nästan 10 år på Lindex hoppade jag över till skobranschen och en av de få textilrelaterade företagen kvar i den forna textilstaden Alingsås.

Det finns många likheter mellan sko- och klädbranschen men ännu fler olikheter. En sko kräver många olika material, en stor maskinpark och konstruktionen är mycket mer avancerad. En sko är ju inte bara ett plagg utan har stor påverkan på kroppen och kan skapa hälsa eller ohälsa.

I början tyckte jag många skor såg lika ut och jag visste inte vad en läst var för nåt. Sån tur att jag fick jobba för Magnus Ericson, sko-gurun som har flera generationer bakom sig i skobranschen. Vi jobbade bra ihop och jag gillade hans stora visioner och snabba puckar. Det var sån skillnad att man nu kunde genomföra en bra idé samma dag mot kanske flera år på Lindex. Å andra sidan fanns inga stödfunktioner utan man fick göra och ta reda på allt själv.

Jag jobbade med det amerikanska skomärket Hush Puppies och det var väldigt speciellt. De internationella mötena där de nya kollektionerna presenterades med stor show, prisutdelningar och applåder på amerikanskt vis och de fantastiska människorna från världens alla hörn var oförglömliga!

Vissa Hush Puppiesskor tog vi fram själva för den nordiska marknaden och det var under dessa produktutvecklingsresor som jag fick insikter om själva produktionen. Man kanske tror att material stoppas in i en maskin och ut kommer ett par skor men det är väldigt mycket handarbete och många moment att tillverka skor. Framför allt är det på så många olika sätt man kan göra skor som trots allt sitter på en liten del av vår kropp.

Valet av konstruktion, yttersulans material med dess färg och form, fodrets material och egenskaper, överdelens typ av skinn och utförande, alla detaljer och tillbehör, och dess färger ger oändliga variationer. Och så var det ju lästen då… När ett skinn kommer till skofabriken så är det platt. Skons alla delar skärs ut med laser eller trycks ut med pepparkaksformsliknande formar. Sen sys de ihop och formas runt formen av en fot, vilket är just det som kallas själva lästen. Eller förresten, många läster är inte gjorda som fötterna, de är mycket smalare och spetsigare för att få en smäcker sko. Men tyvärr formar sig foten efter en sån sko och man får problem med fötterna i längden.

Efter mitt första år slutade Magnus och jobbet blev inte lika kreativt och roligt som innan. Jag började längta efter nåt eget igen och kände att barnen nu var lite äldre så jag skulle kunna gå in för ett mer engagerande jobb.

Jag och en kollega började prata om att starta nåt tillsammans i skobranschen. Vi hade inte nån klar tanke och ville inte börja utforska det förrän vi sagt upp oss. Vi var mest eniga om att vi inte trivdes på den tidigare arbetsplatsen längre. Det var starten för Twosouls AB men vårt samarbete blev kort!

Följ med i svängarna i nästa avsnitt.

Del 6 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

Välkommen till del 5 av min berättelse från barn till företagsledare i sommar! Har du inte läst de tidigare delarna, så börja från början.

Jag fick jobb på Lindex huvudkontor i Alingsås men innan det inträffade några livsavgörande händelser!

Jag var hos mina föräldrar på Sollerön, när jag fick kallelse till intervju på Lindex. De var en varm dag när jag åkte som Audrey Hepburn med solglasögon och sjalett i min lilla söta Bubbla cabriolet -72 från Sollerön mot Alingsås. Jag kände doften av varm skog och asfalt och det kändes så spännande med arbetsintervjun jag skulle ha. Så plötsligt vill inte bilen längre och stannar vid ett grustag i skogen. Jag lyckades stoppa en bil som hade en mobiltelefon. Mamma och pappa kom med sin extra bil som jag fick låna och kunde åka vidare, men fick ta intervjun nästa dag och det blev positiv utgång!

Strax därefter hörde min goda vän Ingela, från gymnasietiden, av sig, och sa att hon och sitt gäng trainees från ABB skulle komma till Solleröns camping. Ett bra tillfälle att köra tillbaka mina föräldrars bil och ännu bättre än jag hade trott för en av dessa traineer var Ola som sen kom att bli min make!

Jag flyttade till charmiga Alingsås för jobbet på Lindex. Ola kom efter ett par år senare.

Jag stannade 10 år, med början som juniorinköpare på dam trikåplagg men snart fick jag jobbet som inköpare på babyavdelningen. Så roligt jobb att ta fram barnklädeskollektioner och åka runt till de stora modestäderna. Inköpsresorna till Asien för att förhandla fram de bästa priserna och träffa representanter för olika fabriker var både utmanande och roligt för mig som ännu inte fyllt 30. För att få respekt rekommenderades vi att inte tala om hur unga vi var, att inte berätta att vi inte var gifta men levde i en fast relation eller att vi inte var religiösa.

Vi blev bjudna flott av cheferna vi träffade som var oklanderligt klädda. Men, på lördagarna jobbade hela kontoret bara halvdag och därefter var det fritid. Vilket innebar att även cheferna hade vindställ och joggingskor på sig på lördagen, redan på jobbet, för att snabbt komma ut på ledighet!

Under de kommande åren på Lindex och mellan båda barnens födelse jobbade jag som inköpare på avdelningen för trosor (då såldes var tredje trosa i Sverige av Lindex!), men även med logistik- och passformsprojekt. Min sista tjänst på Lindex var som kampanjkoordinator som länk mellan inköp på damkonfektion, marknad och försäljning och ingick i damkonfektions ledningsgrupp.

Under denna tid vad jag med om en bilolycka, där jag hade tur nog att ”bara” slå en fot ur led. Men detta innebar att jag behövde ha skoinlägg i alla skor för att stabilisera och stödja foten. Då, 1998 fanns inga snygga skor som man kunde ha sina skoinlägg i och krocken (i dubbel bemärkelse) med den modevärld jag då levde i, blev total! Detta har gett mig förståelse för hur viktiga skor är för hälsa och glädje, och gav mig motivationen att så småningom skapa skomärket Cinnamon.

Men först mer i nästa vecka om min övergång till skobranschen! Hoppas du är med även då.

Del 5 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

Välkommen till del 5 av min berättelse från barn till företagsledare i sommar! Har du inte läst de tidigare delarna, så börja från början.

Jag hade kommit in på Textilingenjörslinjen som på ett bananskal och stortrivdes!

Jag kontaktade Furulunds Modetyger som jag faktiskt tidigare under gymnasiet hade lyckats få praktisera hos, trots att det låg i Borås. De tog mig åter under sina vingar och jag fick följa med till textilmässor runt om i Europa och välja tyger och hjälpa till att göra postorderkatalogen. Jag hjälpte till att klippa till tyger till kunders order och jag tog emot order på telefon. Det var kul att vara på andra sidan när man varit stor och hängiven kund i så många år. Man kunde förstå vad kunderna skulle skapa och man kunde hjälpa till med tips. Jag blev dessutom ställföreträdande butikschef under sommaren i tygaffären och var nära mina tidigare drömmars yrke.

Men det var ju inte min egen butik. Dock slumpade det sig så att jag ”blev med butik”! Jag hade fastnat för det här med att sticka på maskin. Tänk att få designa ett mönster, programmera det på TVn* och sen bara dra ett drag på stickmaskinen och så stickas två hundra maskor!

*Datorer fanns inte i hemmen då och på hela Textilhögskolan fanns bara en enda dator som mer fungerade som en helt opålitlig skrivmaskin: ” allt kunde när som helst försvinna!”.

Även en hemstickmaskin tar rätt stor plats så jag hyrde en butikslokal, som tillhörde vår bostadsrättsförening, för dem. Där hade jag både stickmaskiner och garner. Folk kom och knackade på och undrade vad jag gjorde och ville köpa tröjor, garner, stickmaskiner och lära sig sticka maskin. Och så föddes Ninnis Stickboutique!

På helgerna körde jag kurser och stickade när jag hann. På dagarna jobbade jag på Ted Nicol som tillverkade damplagg. Jag fick hjälpa till att sy provplagg som fabriken sen skulle sy upp kollektionen efter. Jag fick följa med och se hur man graderade mönstren och jag gjorde färgkartorna som säljarna skulle ha med sig ut. Ett väldigt intressant jobb där jag fick chans att se hela den här delen från insidan.

Därefter hade jag under ett par år ett mammavikariat på ACG Nyströms etikettavdelning Accent. Där lärde jag mig allt om olika trycktekniker, transfermaskiner och etiketter av många olika slag. Vi handlade en del med Kina och jag lärde mig två viktiga saker när jag bevakade leveranstider: I Kina har de inte samma veckonummer som vi och de kan inte säga nej (utan att vara oartiga)!

Jag hade även hand om inköp av material till klädda knappar. De köptes från ett tyskt bolag, Astor, och under en mässa i Tyskland blev vi inbjudna till deras hyrda båt med festligheter. När vår lilla delegation från Sverige kom hälsades just jag av den högsta tyska chefen. Jag blev ju lite förvånad, men när de förstod att Gustafsson (som är mitt flicknamn) är vanligt i Sverige och att jag inte var ättling till AC Gustafson, var jag inte så intressant längre.

Sen började jag på Lindex huvudkontor i Alingsås där jag stannade på i 10 år och hade nästan lika många tjänster!

Tack för att du läst ända hit. Följ med i nästa veckas nyhetsbrev så får du höra mer om det.

Del 4 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

För tre år sen satt jag på Pågatåget från Lund på väg till Malmö. Jag hade hälsat på hos min dotter i Lund och skulle inviga vår första skånska Cinnamonbutik i Malmö. Då slog det mig att när jag var i min dotters ålder satt jag på det här tåget och hade just flyttat hemifrån och fått en lägenhet i Malmö och gick en kurs i Mönsterkonstruktion och sömnad i Lund. Jag hade bestämt mig för att jag efter Naturvetenskaplig gymnasielinje skulle få plugga nåt jag tyckte var kul och att jag skulle bestämma mig om jag skulle ha textil som hobby eller jobb framöver. Inte kunde jag för mitt liv tänka att jag skulle göra den resan jag nu gjort och dessutom öppna affär i Malmö!

Det var tufft att flytta 80 mil hemifrån utan att känna någon och inte komma hem på ett halvår, men det är lite typiskt mig att bara köra när det är nåt som verkar kul eller bra utan att fundera på vad det innebär. Jag hade köpt en karta men det var svårt att cykla samtidigt som jag tittade på den. Det var mycket trafik och jag som bara cyklat på Sollerön innan, där det bara fanns två övergångsställen, inga mittmarkeringar och knappt plats att mötas med bil på många vägar. Jag vågade inte göra vänstersvängar ut i trafiken och jag vet inte hur många gånger jag hamnade ute vid tågstationen och bortom, efter alla högersvängar!
Men det var så roligt att lära sig rita egna mönster utifrån vilken kropp som helst. Dessutom modeteckning, akvarell, kroki och färglära. Så klart att jag var fast i den här världen!

Efter det året sökte jag till Lennings textilinstitut i Norrköping och till Texilhögskolan i Borås. Jag kom in på Lennings men stod som reserv till Merkantila linjen i Borås. Därmed flyttade jag till Norrköping och började, men kände att det inte riktigt var min grej att sy ficklock och snygga sprund. Jag kontaktade Textilhögskolan igen ”Du är på första reservplats av 400 sökande men nu tar vi inte in fler. Har du inte funderat på Textilingenjörslinjen? Där finns det plats.”

Snabbt plockade jag fram foldern med kugghjul och text om teknisk textil. Jag hade inte ens sökt den för det såg inte roligt ut. Jag ringde mina föräldrar på gymnasieskolans klassrumstelefon i Mora för att bolla. ”Jo, jag kör på det!” Så jag ringde Borås igen: ”Vad bra, du behöver vara här kl 8,00 i morgon bitti”. Jag som just hade köpt en Birma-katt dagen innan, hade alla mina kläder, symaskin och cykel… Jag ringde min kompis Elsa från Mora som pluggade fjärde året på textilteknisk linje i Borås. Hon skulle hämta mig vid tåget på kvällen och jag kunde få bo hos henne och hennes kompis. Jag bokade en taxi och bar ner allt på gården. Men så kom ingen taxi! Vad skulle jag lämna ute när jag sprang de fyra trapporna för att ringa igen? De hade råkat dubbelboka taxin så de hade ingen att skicka!!! Jag sprang ut på gatan och jag fick lift med alla mina saker med en fantastisk kvinna och hann med tåget och mitt nya liv i Borås kunde börja!

Vilket paradis jag kom till. Inte en dag har jag ångrat det beslutet. Underbara människor som jag har kontakt med än idag. Vi fick tillverka egna tryck och göra egna mönster på stickmaskinerna. Se bara så nöjd jag är i min rosa tröga med egenhändigt designat mönster och stickat på en stor industristickmaskin.Vi åkte till olika textilföretag och vi köpte restpartier av finaste plyschtyg för noll och inget. Så balklänningen blev gjord av kornblå plysch med svarta plyschvolanger.

Följ med till nästa vecka om hur jag ”blev med butik” i Borås och startade kurser i maskinstickning!

Del 3 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

Min farmor var sömmerska åt societeten i Avesta. Hon hade jättestora böcker med modeller och glittriga, pälsiga, färgglada och spännande tygklipp från de stora modehusen. Jag och min syster fick ta dessa fantastiska tygklipp från gamla kataloger och de var perfekta att sy små saker till våra klassiska Lundby-dockskåp som kläder och mattor, badlakan eller husdjur. Farmor hade så mycket spännande sytillbehör och vi fick låna hennes symaskin när vi var där trots att vi inte var så gamla.

Hos mormor och morfar i Laxå fanns jätteroliga affärer! Den ena var bokhandeln där vi köpte fina bokmärken som inte fanns hemma i Moras bokhandel. Men bäst av allt var tygaffären. Där fanns stuvar i flera rum som vi köpte per kilo och spetsar mm som blivit över från produktion av underkläder och nattplagg. Det blev många kassar med hem.

Så det textila intresset har jag haft med mig hela livet. Vi sydde ofta hemma, min syster och jag. Vi hade också en fascination för fabriker när man på TV kunde se hur saker blev till på löpande band. Det måste vi också göra! Vi skulle starta en Sköldpaddsfabrik! Vi klippte ut huvuden, kroppar och en herrans massa ben och sen gjorde vi ett moment i taget. Det blev rätt trist i längden och gissningsvis finns de halvfärdiga sköldpaddorna kvar på mammas vind!

När jag blev lite äldre sydde jag mina egna kläder men även till mina kompisar och familj allt som oftast. Vi sprättade till och med upp min storasysters Levis 501or!! Så använde vi delarna som mönster och jag kommer ihåg att jag gjorde ett par röd/vit randiga byxor i lakansväv med röda fickor i populäraste passformen. Kanske inte snyggast när man tänker efter, men tillgången på moderna tyger var mycket begränsad. Till skolavslutningen i 6:an hade jag sytt en fin blus med rysch och spetsar. Sent kvällen innan var jag klar och skulle bara stryka till den.,, så råkade jag smälta spetstyget framtill! Vilken katastrof!! Mamma ryckte in och sydde i ett nytt spetsparti för hand till fram mot midnatt. Tack fina mamma.

När jag gick i högstadiet köpte jag ett par blåjeans och folk jag inte kände kom fram och kommenterade att jag hade jeans på mig! Det var ju det vanligaste plagget, men det säger kanske att jag inte brukade ha de vanligaste kläderna… Dessa jeans hade jag sen många år och lappade till oigenkännlighet!

Under gymnasietiden i Mora fick jag fler sytokiga kompisar och det var stort fokus på att sy nåt nytt till varje utekväll. Det blev många kreationer och många discokvällar!
Jag sommarjobbade från 14-årsåldern med allt från att sätta tallplant, diska och arbeta i butiken Penn-Budi (penn-affären som hade allt, från mat till stuguthyrning och solarium).

Men en sommar blev en lokal ledig bredvid Sko-puben mitt på Bokkan (Solleröns centrum uppe på backen vid kyrkan). Den fick jag hyra en sommar och satte upp en stor skylt: Ninni Design. Jag sydde mängder av barnkläder och enklare vuxenplagg och fyllde butiken med dem. Jag tog flyget över dagen (det kostade 100- för en ungdomsbiljett från Mora flygplats) till Landvetter och sen bussen till Borås och min favoritbutik: Furulunds modetyger för att köpa tyger att sy av. På kommunalhuset hade jag modevisning och det blev fullsatt. Jag fick blommor av min tidigare stora förebild: Berit som var Kommunal Dagmamma.

Men nu hade jag inte längre det som drömyrke. Nu hade jag som dröm att starta en tygaffär och köpte alla Neue Mode tidningar för att ha som en mönsterbank så alla kunder skulle kunna rita av mönstren och sy många typer av kläder!

Efter gymnasiet var det dags att pröva sina vingar på annan ort. Mina föräldrar som sett på nära håll hur svårt det var att livnära sig på den textila banan avrådde mig från den. Men jag ville efter att ha gått Naturvetenskaplig linje få göra något kul och fundera på om textil skulle bli min yrkesbana eller bara min hobby. Följ med i nästa del så ska jag berätta om de tvära kasten och slumpen som fick mig på rätt bana.

Del 2 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

När jag var 5 år fick jag börja på Lekis ett år för tidigt. Det fanns ingen annan barnomsorg på Sollerön då så jag fick gå två år där istället. Fröknarna tycke jag var lite besvärlig som ville skapa något hela tiden. Det gick åt material varje dag. Kunde jag inte spela teater som de andra barnen?

Hemma i den röda tegelvillan på Sollerön pysslade vi mycket. Mamma lärde oss göra potatistryck och batik, stöpa ljus och måla stenar. I augusti började vi tillverka julklappar! Alla våra gosdjur skulle också få var sitt och på julafton fick vi pausa i julklappsöppningen och fortsätta nästa dag för det var så många.

På 70-talet fanns inte Halloween som begrepp men påskkärringar var vi gärna. Flera veckor innan gjorde vi färgglada påskkort. Sen klädde vi ut oss i klänningar, förkläden och hucklen och rödmålade kinder och gick runt och delade ut påskkorten. Vi fick godis att stoppa i våra kopparkittlar eller flätade kortgar och ibland pengar om de inte hade godis hemma. Oftast låg snön djup och vi fick ha puffiga täckjackor med breda muddar nedtill och de bruna allvädersstövlarna på oss.

Jag hade en lång lista på saker jag kunde göra hemma för att tjäna pengar, vilket jag ofta gjorde. Jag fick 1 öre per maskrosblomma jag plockade och 10 öre om jag fick upp hela roten. Som grädde på moset var det kul att dela stjälkarna på maskrosorna och stoppa dem i vatten och se när de krusidullade sig till olika former. Det låter ju inte som mycket betalt men vad har man för alternativ vid 5 års ålder och gräsmattan var full av maskrosor! Pengarna räckte ändå långt. Min kompis storebror hade gjort det galnaste jag hört talas om: han hade köpt godis för 10 kronor!!

Jag gjorde en liten egen tidning som hette Mulle ( tror det blev Mulle 1, 2 och 3) och som jag sålde i granngårdarna. Men det blev ingen stor upplaga för jag gjorde alla för hand och varje exemplar blev nog slarvigare och slarvigare. Finn 5 fel blev nog mer finn 5 rätt. Men jag hade stöttande föräldrar och grannar så jag lyckades få ihop en slant.

Den allra första butiken öppnade jag vid 7 års ålder: vår lekstuga. Där kunde andra barn ”köpa” morötter från landet eller ”minttuggummin” gjorda av myntablad doppade i socker.

Jag och min bästis kom på att vi skulle sälja frön. Det var väldigt roligt och de luktade så gott, framför allt dillfrön och morotsfrön. Vi beställde frön och lade påsarna i min pappas gamla gröna resväska, den passade precis på sparken. Vi åkte runt och sålde ”Gossen i det gröna”, ”Digitalis”, ”Nantes” och många andra fröpåsar. Det bor nästan 1000 personer på Sollerön så vi hade att göra. Vi var i vår fnissigaste ålder och hade utvecklat en fantastisk förmåga att reagera på samma saker och tycka att samma saker var pinsamma eller roliga. Ibland var det svårt med kommunikationen för sollerömålet var inte alltid lätt att förstå i gårdarna. ”Hej, vi säljer frön”. ”-Sälg id fred?” ” Nej, vi säljer frön”. Att frön heter fred lärde vi oss rätt snabbt. Men gissa om vi bröt ihop när en tant ropar på sin man ”Anders, hämta pungen”, när hon ville ha hjälp att betala!

Jag hade aldrig träffat nån säljare eller någon entreprenör då, men inser som äldre att det var det jag var redan som liten. Den textila röda tråden låg längs med min uppväxt, låt mig berätta om det i nästa del!

Del 1 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.

Jag föddes på Karlskoga BB 1969. Mina föräldrar trodde att de fått hem en Cecilia men min tre år äldre syster kallade mig Ninni och det har jag fått heta sen dess.

De första åren flyttade min mamma och pappa varje sommar då de var nyutexaminerade lärare. När jag var två år fick de båda arbete i Mora och fick då tips av andra lärare att det fanns hus att köpa på Sollerön 12 km från Mora. Så dit flyttade vi, till ”lärarkvarteren”, och som kanske de första ”invandrarna” utan släkt-anknytning till Sollerön.

”Uken äg di då?” kunde jag bli frågad i avsikt att ta reda på vilka jag var släkt med och på så vis placera mig. På Sollerön finns ett eget språk med egna ord som inte alltid är så lätt att förstå. Barn heter till exempel Kripper, men andra ord kan man skönja svenskan bakom som Mjok= mjölk, tjok= kälke, djärå=göra. Det finns inga H i sollerömål, så det finns en rolig mening med bara vokaler: ”Ä o a, e a i å. Ä i a, e a o å”. Det betyder: ”Det hon har, har jag också. Det jag har, har hon med”. Än idag finns vägskyltar på Sollerömål och en bok som getts ut varje år i 50 år om Sollerön eller Sold som det heter lokalt. Ofta när det är regn i Mora är det sol på Solens ö i Siljan.

Att växa upp på Sollerön var en idyll som få barn får vara med om idag. Vi rörde oss fritt ute på olika lekplatser, på bondgårdar och gick hem och lekte hos varandra. När det var dags för mat ringde mamma i en klocka och då var det bara att knata hem. Min bästis Åsas familj hade en kobjällra, så vi kunde höra skillnad.

Vi åkte skidor och pulka i Kliktens långa backar och allra bäst fart fick man från översta kullen -som visat sig vara en viktig vikingatida fyndplats! På våren hoppade vi hage som vi ritat på vägen och tog stenar och knackade på knallpulverband så det smällde och luktade krut. Vi hoppade tvist och hopprep i bruna manchesterbyxor, fotriktiga bruna Eccoskor och grovstickade ulltröjor som det blåste kallt igenom, men var det vår så var det!

Min tre år äldre syster var ju bättre på i stort sett allt och jag tyckte det var orättvist att hon alltid vann. Då myntade jag uttrycket: ”Det är fusk att jäkta när man tävlar!” Än idag är jag inte mycket för att tävla. Min fotbollskarriär kan nog vara snudd på rekordsnabb. Det satt en lapp på Konsums anslagstavla (det var där man fick reda på lokala saker) om att det skulle starta ett fotbollslag för tjejer. På utsatt dag och tid gick jag upp till fotbollsplanen. Men det var ingen där så jag gick hem igen! Kanske var träffen någon annan stans. Men det var nog lika bra för jag har alltid varit rädd för bollar och skulle inte riskera att göra illa mig för att fånga en…

Samhället på 70- talet var väldigt analogt. Det fanns en biograf på Sollerön där man två år efter premiären i Stockholm och ett år efter att man kunde se den i Mora, kunde få åtnjuta de rasslande filmrullarna som blivit rejält repiga. Eftersom alla telefonnummer på Sollerön började med 22 så behövde man inte säga dessa utan man sa bara de tre sista. Vårt nummer var 483 och som naturligtvis gick till hemmets gemensamma fasta telefon med lur, snurrad sladd och nummerskiva.

Det fanns vare sig dagis eller fritids när vi flyttade till Sollerön så jag fick vara dagbarn hos olika hushåll tills jag var 10 och kom till Berit! Hon hade hund som vi kunde åka släde efter, vita kaniner med ungar, katter, undulater, getter som vi matade med äppelkart tills de rapade och en ko som vi mjölkade och fick världens godaste stuvade makaroner. Vi var flera barn och de yngsta bara 1 år. Jag älskade barn och djur och jag var övertygad om att Kommunal Dagmamma var drömyrket för mig!

I nästa vecka får du veta hur de första tecknen på entreprenörskap visade sig från tidiga år och hur det gick med mitt karriärval. Vi hörs då!

Vem är egentligen kvinnan bakom Cinnamonskor?

I sommar får du lära känna Ninni Jonsson, grundaren, designern och eldsjälen som i över 17 år har skapat skor med omtanke, kvalitet och passion!

I vår sommarföljetong bjuder Ninni på glimtar ur sitt liv. Från uppväxten under 70-talet på idylliska Sollerön och entreprenörskapets början till textilintresset och steget att starta och och sen driva företaget till vad det är idag. En berättelse om mod, misstag, drömmar och hur en idé kan bli något som bär människor genom livet, bokstavligt talat.

Läs del 1 här!

Vi är så glada och stolta över att få utmärkelsen Årets Förtagare i Alingsås!

Motiveringen lyder "Med ett stort engagemang, envishet och hög kompetens har Ninni lyssnar till våra fötters behov och skapat ett innovativt och livskraftigt företag".

Ett stort tack till de fina priset och tack till alla kunder som har varit med och skapat Two Souls och Cinnamonskor i alla dessa år! ?

Jippie! Vi är utsedda i år igen  till ett av Sveriges superföretag 2016 enligt Veckans Affärer och Bisnodes stora årliga undersökning.