Del 2 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.
När jag var 5 år fick jag börja på Lekis ett år för tidigt. Det fanns ingen annan barnomsorg på Sollerön då så jag fick gå två år där istället. Fröknarna tycke jag var lite besvärlig som ville skapa något hela tiden. Det gick åt material varje dag. Kunde jag inte spela teater som de andra barnen?
Hemma i den röda tegelvillan på Sollerön pysslade vi mycket. Mamma lärde oss göra potatistryck och batik, stöpa ljus och måla stenar. I augusti började vi tillverka julklappar! Alla våra gosdjur skulle också få var sitt och på julafton fick vi pausa i julklappsöppningen och fortsätta nästa dag för det var så många.
På 70-talet fanns inte Halloween som begrepp men påskkärringar var vi gärna. Flera veckor innan gjorde vi färgglada påskkort. Sen klädde vi ut oss i klänningar, förkläden och hucklen och rödmålade kinder och gick runt och delade ut påskkorten. Vi fick godis att stoppa i våra kopparkittlar eller flätade kortgar och ibland pengar om de inte hade godis hemma. Oftast låg snön djup och vi fick ha puffiga täckjackor med breda muddar nedtill och de bruna allvädersstövlarna på oss.
Jag hade en lång lista på saker jag kunde göra hemma för att tjäna pengar, vilket jag ofta gjorde. Jag fick 1 öre per maskrosblomma jag plockade och 10 öre om jag fick upp hela roten. Som grädde på moset var det kul att dela stjälkarna på maskrosorna och stoppa dem i vatten och se när de krusidullade sig till olika former. Det låter ju inte som mycket betalt men vad har man för alternativ vid 5 års ålder och gräsmattan var full av maskrosor! Pengarna räckte ändå långt. Min kompis storebror hade gjort det galnaste jag hört talas om: han hade köpt godis för 10 kronor!!
Jag gjorde en liten egen tidning som hette Mulle ( tror det blev Mulle 1, 2 och 3) och som jag sålde i granngårdarna. Men det blev ingen stor upplaga för jag gjorde alla för hand och varje exemplar blev nog slarvigare och slarvigare. Finn 5 fel blev nog mer finn 5 rätt. Men jag hade stöttande föräldrar och grannar så jag lyckades få ihop en slant.
Den allra första butiken öppnade jag vid 7 års ålder: vår lekstuga. Där kunde andra barn ”köpa” morötter från landet eller ”minttuggummin” gjorda av myntablad doppade i socker.
Jag och min bästis kom på att vi skulle sälja frön. Det var väldigt roligt och de luktade så gott, framför allt dillfrön och morotsfrön. Vi beställde frön och lade påsarna i min pappas gamla gröna resväska, den passade precis på sparken. Vi åkte runt och sålde ”Gossen i det gröna”, ”Digitalis”, ”Nantes” och många andra fröpåsar. Det bor nästan 1000 personer på Sollerön så vi hade att göra. Vi var i vår fnissigaste ålder och hade utvecklat en fantastisk förmåga att reagera på samma saker och tycka att samma saker var pinsamma eller roliga. Ibland var det svårt med kommunikationen för sollerömålet var inte alltid lätt att förstå i gårdarna. ”Hej, vi säljer frön”. ”-Sälg id fred?” ” Nej, vi säljer frön”. Att frön heter fred lärde vi oss rätt snabbt. Men gissa om vi bröt ihop när en tant ropar på sin man ”Anders, hämta pungen”, när hon ville ha hjälp att betala!
Jag hade aldrig träffat nån säljare eller någon entreprenör då, men inser som äldre att det var det jag var redan som liten. Den textila röda tråden låg längs med min uppväxt, låt mig berätta om det i nästa del!
