Del 1 på resan med Ninni från barndom till företagsledare.
Jag föddes på Karlskoga BB 1969. Mina föräldrar trodde att de fått hem en Cecilia men min tre år äldre syster kallade mig Ninni och det har jag fått heta sen dess.
De första åren flyttade min mamma och pappa varje sommar då de var nyutexaminerade lärare. När jag var två år fick de båda arbete i Mora och fick då tips av andra lärare att det fanns hus att köpa på Sollerön 12 km från Mora. Så dit flyttade vi, till ”lärarkvarteren”, och som kanske de första ”invandrarna” utan släkt-anknytning till Sollerön.
”Uken äg di då?” kunde jag bli frågad i avsikt att ta reda på vilka jag var släkt med och på så vis placera mig. På Sollerön finns ett eget språk med egna ord som inte alltid är så lätt att förstå. Barn heter till exempel Kripper, men andra ord kan man skönja svenskan bakom som Mjok= mjölk, tjok= kälke, djärå=göra. Det finns inga H i sollerömål, så det finns en rolig mening med bara vokaler: ”Ä o a, e a i å. Ä i a, e a o å”. Det betyder: ”Det hon har, har jag också. Det jag har, har hon med”. Än idag finns vägskyltar på Sollerömål och en bok som getts ut varje år i 50 år om Sollerön eller Sold som det heter lokalt. Ofta när det är regn i Mora är det sol på Solens ö i Siljan.
Att växa upp på Sollerön var en idyll som få barn får vara med om idag. Vi rörde oss fritt ute på olika lekplatser, på bondgårdar och gick hem och lekte hos varandra. När det var dags för mat ringde mamma i en klocka och då var det bara att knata hem. Min bästis Åsas familj hade en kobjällra, så vi kunde höra skillnad.
Vi åkte skidor och pulka i Kliktens långa backar och allra bäst fart fick man från översta kullen -som visat sig vara en viktig vikingatida fyndplats! På våren hoppade vi hage som vi ritat på vägen och tog stenar och knackade på knallpulverband så det smällde och luktade krut. Vi hoppade tvist och hopprep i bruna manchesterbyxor, fotriktiga bruna Eccoskor och grovstickade ulltröjor som det blåste kallt igenom, men var det vår så var det!
Min tre år äldre syster var ju bättre på i stort sett allt och jag tyckte det var orättvist att hon alltid vann. Då myntade jag uttrycket: ”Det är fusk att jäkta när man tävlar!” Än idag är jag inte mycket för att tävla. Min fotbollskarriär kan nog vara snudd på rekordsnabb. Det satt en lapp på Konsums anslagstavla (det var där man fick reda på lokala saker) om att det skulle starta ett fotbollslag för tjejer. På utsatt dag och tid gick jag upp till fotbollsplanen. Men det var ingen där så jag gick hem igen! Kanske var träffen någon annan stans. Men det var nog lika bra för jag har alltid varit rädd för bollar och skulle inte riskera att göra illa mig för att fånga en…
Samhället på 70- talet var väldigt analogt. Det fanns en biograf på Sollerön där man två år efter premiären i Stockholm och ett år efter att man kunde se den i Mora, kunde få åtnjuta de rasslande filmrullarna som blivit rejält repiga. Eftersom alla telefonnummer på Sollerön började med 22 så behövde man inte säga dessa utan man sa bara de tre sista. Vårt nummer var 483 och som naturligtvis gick till hemmets gemensamma fasta telefon med lur, snurrad sladd och nummerskiva.
Det fanns vare sig dagis eller fritids när vi flyttade till Sollerön så jag fick vara dagbarn hos olika hushåll tills jag var 10 och kom till Berit! Hon hade hund som vi kunde åka släde efter, vita kaniner med ungar, katter, undulater, getter som vi matade med äppelkart tills de rapade och en ko som vi mjölkade och fick världens godaste stuvade makaroner. Vi var flera barn och de yngsta bara 1 år. Jag älskade barn och djur och jag var övertygad om att Kommunal Dagmamma var drömyrket för mig!
I nästa vecka får du veta hur de första tecknen på entreprenörskap visade sig från tidiga år och hur det gick med mitt karriärval. Vi hörs då!
